En trogen SAAB 9000 till graven

Idag kom bilskroten och hämtade den mycket trogna SAAB 9000 i vilken jag en gång i tiden lärde mig köra bil i. Mätaren stannade på 44000 mil om jag minns rätt. Den gjorde sig känd i vida världen dels inte minst för det stora antal schäfrar den en gång brukade inrymma och dels för den absurda mängd sovjetiskt överskott den skeppade hem till Sverige.

Skjutbana 2009:

2010 fylldes den med förnödenheter till ett lajv:

Samma år drog den också österut på min första campingtur i baltikum. Om jag minns rätt var kopplingen på de absolut sista varven. På en skogsstig någonstans i Estland forcerade den på något magiskt sätt ett enormt hål i vägen, dess storlek och djup kommer jag inte gå in på då det skulle mötas av högsta skepticism, men jag vet hur det såg ut och har placerat det i mitt minne. Hur bilen kom till andra sidan av det hålet har jag aldrig förstått, mer sannolikt än att bilen lyckades köra över det är att resttrupper från Sovjet drogade oss strax innan hålet och därefter flyttade bilen över för att vi sedan skulle vakna upp  och även efter 10 år fråga oss hur sjutton det gick till.

2011 stod den i östland och lät sig fyllas av militär utrustning.  På bild syns även någon form av hippie.

Bilen tjänstgjorde också trogen vid inflytt på gården och skötte transporterna.

Det var en prima bil. Imorgon är det nyårsafton och undra om inte en och annan champangekork flyger av till dess minne över östersjöregionen.

Nya hyllor

Av en händelse råkade jag komma över ganska så många plåtlådor. Det var en dam som på mogna grunder kommit fram till att karln hennes inte dög mycket till. Innan det var dags för mig att träda in och rädda plåtlådorna deporterades karln till Finlands inland. Men nu hade karln samlat på sig en del genom åren, en väldans massa. Många godbitar fanns det. Han hade bland annat tömt en firma som tillverkade delar åt flygindustrin så det fanns fina maskiner, svindyra skruvar av rostfritt deluxe med hållfasthet som får vanlig skruv att blekna. Det blev ett antal släpvagnslass. Jag får kanske anledning till att återkomma till detta men det som rör detta inlägg är de plåtlådor jag fick i denna räd.

Upphämtningen var på intet sätt glamourös. Jag fick ett hus att rensa, och jag rensade huset.

Var väldigt mycket mer men det var dessa bilder jag tog i mitt anletes svett när jag slet och släpade på sommarens varmaste dag. Släpet lastases flera gånger och jag körde fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Asfalten glimrade, svetten tyngde kläderna och det var på det hela taget en bra dag i livet.

Nåja. När allt var hemma stod det och anslöt sig till dess nya hem i någon månad. Tills en dag då jag kom för mig att bygga en hylla åt en del av lådorna för att lösa den organisationskomplikation som många gåvor gett mig.

Tidigare på den plats jag beslöt bygga hyllan på hade jag plåthyllor men då dessa var ganska så korta och lite för moderna för min smak blev det byte. Plåthyllorna fick jag för övrigt från en butiksnedläggning, eller om det var från smältverket som lade ner, gratis var dom i alla fall. Men jag sålde dom vidare och kvar stod jag med detta:

Här är en del av lådorna. Var en massa till och flera olika storlekar.

Jag sorterade upp dom och klurade lite över måtten på hyllan. Djupet fick bli rejält, 55 cm om jag minns rätt. Plåthyllorna innan hade väl kring 30 cm. Men plåtlådorna var djupa så det fick bli ordentliga mått på hyllan.  Första hyllplanet var väl nästan jobbigast, det är inte direkt så golvet eller väggarna är raka så det blev en del mätande för att få grunden rätt.

Hyllplanen blev anpassade efter lådorna och med lite säkerhetsmarginal då jag alltid brukar överlasta den förvaring jag har.

Jag ville ha det ordentligt så jag satte 45mm reglar under alla plan, och hela tiden uppsäkrat med raka reglar nedåt. Lådorna kommer gå tunga så ville inte ha att det sviktade i mitten.

Det var bara att bygga på. Hyllplan efter hyllplan. Hyllplanen blev för övrigt 120X21mm råspont.

Gamla stallet kan vara lite fuktigt så jag passade på att behandla konstruktionen med linoljetjära.

Efter en dag eller två av torkning lassade jag in lådorna.

Lådorna var djupa som sagt, kommer bli perfekt förvaring.

Jag har i skrivande stund köpt kartongpapper av vilket jag ska göra skyltar till lådorna, blir väl mer om det när allt slutligen är klart.

Problemet när jag var klar var att jag hade oceaner av lådor kvar. Bland annat en lite kortare variant på ca 33 cm så jag beslöt att bygga en till hylla. Detta var platsen som lockade:

Samma virke som tidigare och på det hela taget var det bara att gneta på:

Kolja låg och övervakade bygget vid min såg. En vacker dag ska jag bygga en spånsug till den…

En bit upp:

Kolja och Balto gjorde sitt bästa för att upprätthålla moralen.

‘Och så påfyllt med lite lådor:

Ja, inte riktigt klart ännu men jag får väl återkomma. Blev väldigt bra förvaring i alla fall.

 

 

Kräftor från Hjälmaren

Sensommar och höst är årstider som överskuggas av vinterns antåg. Det är tider för försvar och förnekelse. Borta är varma dagar. Borta är torra marker. Det som återstår är kolsvarta dagar med frusna fingrar under en bil som även den tröttnat på sommarens avstånd och bestämt sig för att kasta in handduken. Men detta är en del av nordbons liv. Den nordiska bilens kapitulation kommer glömmas och överslätas. Och åter i vår står nordbon och dess bil nyfödda på torra grusvägar omgivna av slingrande nyvakna ormar. Sådana är villkoren.

För att hålla livsandarna nära när eländet kommer är kräftor och brännvin givna följeslagare. Utifrån dessa tankar, givetvis tillkomna i bastun, bestämde jag mig för att i år slå på stort och ordna med hjälmarekräftor istället för de sedvanliga frysta från Kina. Vill dock passa på att flika in att om  man nu ska hänge sig åt frysta importkräftor så är det enda som duger Pandalus “Stora Vildfångade Kräftor från Kina”. Resten av märkena kan ta sig liksom Pandalus turkiska kräftor.

Hursom. Jag hörde mig för i byn efter sådana som fiskade kräftor och en bekant hade en jaktkompis som nappade på förslaget. Jag beställde mig 3 kg kräftor. Detta var då färska sådana vilket innebar att kokandet skulle falla på mig, en ny upplevelse.

Några dagar innan jag bjudit in brorsan på kräftskiva ringde min bekanta och meddelade att kräftorna låg hemma hos honom redo för ägarbyte. Helt nyfiskade och i tid avvägda så att jag skulle hinna koka dom innan det var dags att äta upp dom.

Jag och Kolja begav oss iväg för vad jag tänkte mig skulle vara en snabb överlämning.

Det var mörkt redan när vi kom dit. En självklarhet i denna förbannade årstid. Vi pratade traktor, bar rutiga skjortor och levde livet. Kolja var fri och kontrollerade samtliga skrymslen och vrår på gården, gårdens katt drog till skogs. Det var en vacker septemberkväll.

Den bekante bjöd in mig i huset. När man på landet befinner sig och blir bjuden på en öl är det ett synnerligt ohyfs att tacka nej. Så vi slog oss ner vid köksbordet och avsmakade lite lageröl. Kolja åt upp kattens mat. Tiden gick och ölen avlöste varandra. Hans fru som tydligen var från Serbien om jag minns rätt, +/- några landsgränser, visade sig också besitta ett digert lager av den öststatliga nationaldrycken rakija. Bränd på bysamfälligheternas brännare som tydligen åkte runt bland byarna och destillerade invånarnas frukt till en potent dryck men en ödesdiger guldton. Från dessa fjärran marker hade destillatet fraktats med omsorg till Sverige för att nu avsmakas vid ett köksbord i Sörmlands högborg till skattmasens förtret. Till denna gudagåva diskuterade vi en del om jaktmarker, jakträtter och var viltet befann sig. Jag som hundägare och sådan som inte gillar upptrampade stigar hade en hel del att tillföra om  var i skogarna grisarna håller hus. Till saken hör att vildsvinspopulationen en smula exploderat i skogarna och jag tror mitt angiveri bara bidrar till en friskare population, överbefolkning är ett gissel för svin såväl som människa.

Vid brasans värme och den anspråkslöshet som kommer av en plastduk på köksbordet fick mig nästan att glömma höstens håglöshet. Kräftorna var oavsett sedan länge glömda. Var Kolja var vet gudarna.

Mycket avhandlades denna kväll och utöver att ölen avlöste varandra så bjöds det även på kakor. Till dessa skulle givetvis kaffe och konjak serveras. Vi satt där i våra skjortor och angrep på ett effektivt sätt konjaksflaskan med en känsla av att vara en del av en gemenskap.

En tid senare, en tid som bjöd på stjärnklar himmel men utan närmare tidsangivelse, så hämtade jag kräftorna. En låda med ett krafsandet från 3 kg kräftor.

Detta var en ny upplevelse för mig. Vad som föll mig naturligt kände jag var att ta hand om dessa små djur, kanske plantera ut i någon damm eller liknande. Samtidigt kände jag en upplyft hederlighet av att själv ta kål på min mat och stå till svars för en eventuell Sankte Per i framtiden. De spenderade en sista natt i stallet. Detta var ingen tid för kokande.

Dagen därpå var det dags. I köket blickade jag ut över kräfthavet och insåg att jag borde äga fler stora kastruller. Visserligen har jag ett flertal gjutjärnsgrytor på 10 liter men så här i efterhand kan jag säga att man behöver minst dubbla volymen om man vill sköta kokandet på ett effektivt sätt. Jag delade upp dom i olika batchar och beslöt mig för att koka ca 20 st åt gången i min 10-liters gryta. Det blev flera olika spad men vad jag tror mig ha haft i ungefär vardera spad är ca detta:
30 dillkronor
9 l vatten
3 dl salt
1/2 porteröl
1 dl socker

Likt de glamorösa TV-kockarna stod jag iförd endast kalsonger och viftade med slevar och durkslag, vattenångan immade  igen rummet och kräftor rymde som dammråttor på golvet. Dillspad låg i oanade mängder kring spis och diskho. Det tog mellan två och tre timmar att få samtliga kokta. Till min förvåning visade sig samtliga vara levande innan jag hivade i dom.

För mitt samvete gjorde jag även lite kontroller. När jag höll i kräftorna var det ett jäkla liv på dom och de försökte nypa mig. När jag spolade av dom med vatten “simmade” de mycket kraftigt med stjärten så det var svårt att hålla i dom. Men när jag, med min istång, lade ner dom var för sig i det kokande vattnet med huvudet först gav de inte en rörelse. Så jag hoppas de dog ögonblickligen. De hade de sannolikt bättre än de före detta frysta kinesiska och turkiska kräftorna.

Kräftskivan hölls uppe på det gamla höloftet. Jag skulle våga påstå att det var riktigt lyckat.

En liten sångbok jag hittat på loppis. Favoritvisan blev dock “älgen Hans” som tillkom efter denna 30-talspublikation.

Melodi: Helan går

Älgen Hans, han äter både sten och grus

Älgen Hans, han välter stora hus

Älgen, älgen, älgen-älgen

Älgen, älgen, älgen-älgen

Älgen Haaaaaaaaaaaans…

…han har så stora horn!

“Skriven under alkoholintag av Marcus Harrysson och Mattias Norrby midsommaren 1991”

Det var fullt håll-igång och även Balto tog sig för.

Sammanfattningsvis var det lyckat och jag tror att kräftorna blev riktigt bra, i alla fall vågade ingen säga något annat. Nästa år ska jag ordna med lite större kastruller bara.

 

 

 

Uppfräschning av dörrar till gamla stallet

in till gamla stallet är det en pardörr. Nog ganska gamla i grunden, men även “påbättrade” någon gång. Målade med tätande färg på insidan. På utsidan har förlevande satt på ny panel utanpå den panel som ruttnat. Utöver att inte åtgärda felet så vägde även dörrarna bli av totalt tre lager brädor så de bågnade in mot mitten.

Har bilder från insidan, av någon anledning missade jag att ta förebilder från utsidan.

Lite ruttet:

Jag började med dörren till höger. På denna bild har jag rivit den “nya” panelen.

Tyvärr var den gamla röda panelen tillräckligt rutten för att även den behövde förverkas.

Jag hade för avsikt att behålla i alla fall de fallande plankorna och kanske delar av reglarna på baksidan men desto mer jag grävde desto mer ruttet fann jag. Något som går helt i linje med mina livserfarenheter så här långt.

Det blev till att göra om dörren från grunden tyvärr. Då jag ändå vill bevara ville jag inte kontrollera den andra dörren först och eventuellt göra ett nytt dörrpar direkt utan jag ville behålla den gamla dörrens mått och vinklar gentemot ramen (vilken inte är det minsta rak). Uppe på logen hittade jag reglar av fint virke som skulle komma att bli reglar på baksidan, och ja, sågklingan gick genom en spik som satt i virket. Det var för övrigt tidigare delar av en hästbox men jag tyckte det var tätvuxet och fint.

Till sjävla dörren blev det råspont. Först åkte jag till byggmax med den sponten hade nog inte vuxit i takt med virkeskvalitet, snudd på centimeter mellan årsringarna. Blev istället nästgårds till Beijer som återigen hade enormt mycket högre kvalitet på virket. Sen var jag visserligen en jobbig jävel som tog de bästa brädorna oavsett var de låg i stapeln men men, ska jag göra jobbet med att plocka själv kommer jag givetvis inte betala för sämre kvalitet än vad som finns tillgängligt.

Reglarna passade jag in efter de tidigare beslagen i ramen varpå jag mejslade ur en hålighet för den tvärgående regeln. På så sätt fångar den bättre upp krafterna nedåt längst ut på dörren.

Behandlades med en tredjedel vardera av tjära, linolja och terpentin vilken jag värmde upp på köket i bussen.

På med ny panel över som målades med svart slamfärg. Beslagen slipade jag och på bild har de två lager järnmönja på sig.

‘Lite finlir med att få de på plats och hålla dörren rak. Det undre beslaget fick jag såga till en bit av den tidigare panelen för att det skulle passa bra.

Kolja inspekterar och ger godkänt för fortsatt arbete. Beslagen fäste jag med fransk träskruv som jag köpt för mycket bra pris från Tyskland, både varmförzinkad och rostfri.

Passformen i överkant blev en kompromiss mellan ramen och vad som är vågrätt.

På plats:

Den gled väldigt fint och jag tror verkligen beslagupphängningen uppskattar den minskade vikten efter ett lager panel mindre.

Så var det då den där andra dörren. Det kommer naturligt för mig att ha en viss aversion mot att beblanda mig med vänsterhalvan av både det ena och det andra men svårt att få ihop det med två högerdörrar.

Strippade två lager panel:

Dörren var i sämre skick än den tidigare och mer eller mindre rutten rakt igenom så blev även här en ny. Här ser vi baksidan.

Kolja hjälpte mig med sågande och snickrande och snart hade vi stomen på plats. Jag vill nämna att det inte bara är att lägga ihop sponten och spika, nej då dörramen är så sned så blir det en hel del mätande och sågande för att kompensera. På bilden nedan ses Kolja, 45 kg schäferhanne. Frågar du mig ser han ut som en liten kanin törstande morötter.

Panel osv på:

Från insidan:

Beslagen till dörren målade jag med ytterligare två lager svart linoljefärg. Den vänstra dörren hade också tidigare en form av låsning i nederkant med en krok. Fästet för denna gick ej att återvinna så jag hamrade till ett fäste av lite rundjärn:

Originalkroken samt fästet i golvet.

Linoljebrände det nya beslaget och kontrollerade passformen.

På plats.

Till dörrparret fanns inget lås när jag flyttade in. Den som satte panelen ovanpå dörrarna har nog tagit bort låset  och sedan bara spjärnat upp dörren med planka utifrån. Men som man ser på bild fyra så har den en gång i tiden funnits ett lås som dessutom var genomgående dvs det gick att öppna och stänga från utsidan. I snickarboden sitter låset nedan och jag bestämde mig att utgå från det:

Hittade ett lämpligt byte på tradera som jag ropade hem. Smorde upp och rengjorde. En ganska så präktig bit om jag får säga det själv. Får man inbrottstjuvar duger det nog även utmärkt som tillhygge.

Jag tillpassade det till dörren och på andra dörrsidan bockade jag till en plåt så inte träet slits när låskolven slår i. Skruvarna är bara tillpassade då jag ska linoljebränna plåtarna senare.

Ordnade också ett litet bleck till nyckelhålet. Linoljebrändes senare men det har jag inga bilder på.

Här är bild på andra blecket när det väl blivit bränt. Skruven är försänkt så att den över sticker ut lite är bara tillfälligt.

Och här har vi låset på plats:

Insidan efteråt. Reglarna har olika dimensioner då jag tog vad jag hade, klart önskvärt.

Och så utsidan när det var klart.

 

 

 

‘

 

 

 

 

 

 

 

Ny åkgräsklippare

En dag i den gryende sommaren fann jag en åkgräsklippare på konkursauktion. Dåliga bilder, repobjekt och klippdäck demonterat då remmar behövde bytas. Jag lade skambud och slutligen var den min. Jag lurade med mig min date, flickvän, anhang eller vad du nu önskar kalla det på en roadtrip till en metropol någon mil utifrån Gysinge för upphämtning.

Väl på plats möttes jag av en sorglig syn. En gård i förfall. Ägaren, en ensamstående kvinna, skulle flytta. Och med detta skulle gården röjas. Och jäklar vad “skräp” det var överallt. Absolut att man kan spara saker, men det finns en gräns. Denna gräns, som jag tyvärr tror att även hon skulle erkänna, var nådd med råge.

Men den enes död är den andres bröd som jag sagt tidigare, och många innan mig. Gräsklipparen var en MTD, men det som kanske lockade mest utöver priset var en 15,5 hästkrafters Briggs and Straton-motor. Det var en länsning av gården, hade det varit min gård hade jag kallat det våldtäkt och försvarat min jord till sista andetag. Men nu var denna någon annans.  Vi lastade klipparen med hjälp av ett kedjeblock och några plankor. Det fanns en truck för de som behövde hjälp men sådan som jag är så sätter jag stort värde till att reda mig själv.

Det var en varm dag. Denna sommar har börjat klent måste jag säga, men denna dag var det varmt och jävligt. Så lättklädd som de allmänas lag tillåter lastade jag klipparen och så bar det av hemåt. Ruckmarsch.

Väl hemma började jag undersöka skicket på objektet. Det var något dystert. Motorn  gick dåligt och högljutt, klippdäcket fungerande inte och den var svårstartad.

Jag inledde med klippdäcket. Det var något tidigare stjärnskott som försökt sig på att byta drivremmar. Jag såg hur de hade lagt dom och endast utifrån det var det helt fel. I takt med att jag lade dom tillrätta noterade jag även att de missat att remmen skulle vridas på sina håll för att hamna med rätt sida mot driv- och löphjulen. Med remmen dragen var det dock ändå inte ordning på klipparen. Efter lite felsökning konstaterade jag att någon hade demonterat kopplingen och sedan monterat den, problemet var bara att tryckplattan var monterad upp-och-ner. Jag monterade kopplingen rätt, justerade ett löphjul som var felställt samt justerade så att styrningen för fram/back var korrekt.

Sen startade jag upp henne. Klippdäcket levde nu som det skulle. Men motorn var fortfarande trött.

Jag inledde motorstrulet med att demontera förgasaren och rengöra den samt se så det inte var några uppenbara fel. Justerade även in tomgången och bränsleblandningen. Bytte tändstift. Ljuddämparen hade lite rost i sig och en del hade kommit lös vilket ledde till att det skramlade som tusan när motorn var igång, jag drog en plåtskruv genom dämparen för att allt skulle hållas på plats och missljudet slutade. Klart billigare än ny dämpare.

Efter detta bytte jag motorolja samt rengjorde luftfiltret. Nu spann hon som en katt. Efter lite provklippning justerade jag klippdäckets läge. När jag bytte motorolja noterade jag dess färg och konstaterade att tidigare ägare inte var någon som tog hand om sina saker, så jag bestämde mig för att slipa knivarna.

Och givetvis var de slitna. Någon gång i tiden kostade en 15,5 hk åkgräsklippare en hel del, det är märkligt att man inte tar hand om den.

Nåja. Knivarna:

Jag slipade upp dom på våt slipskiva. Nu ska nog gräset klippas renare.

Så här denna kväll efter justeringen av klipparen måste jag säga att den går utmärkt. Spinner som en katt och klipper exemplariskt. Stark och fin. Jag tror den behöver kärlek, det var därför det inte fungerade med den tidigare ägaren. Nu har jag susat runt på ägorna med den och den börjar bli en trogen vän.

 

Älgar och sten

Kolja tog med mig på en promenad västerut i regnet. Inne i skogen finns ruinen av en klockares gamla bostad och märkligt nog var ungträden runt den avbrutna på mitten.

Var ett tiotal av dom. Spår av älg, rådjur och vildsvin. Jag gissar på älgen alternativt ett lågt flygande ufo inför landning.

En bit bort hade två träd tagit sin sista vila på marken. Intressant nog var de avbarkade. Misstänker älgen. Väldigt fint var det, man kunde verkligen se hur tänder eller vad det är skrapat.

Kolja bryr sig icke om regn.

Hemma

Nu när snön börjat försvinna ner i marken dyker många arbetsprojekt upp. Ett som jag tänkt på i något år är murbiten vid infarten. Den är fin och så men det finns stenar på gräsmattan bakom som uppenbarligen hör hemma i muren. En av dom en stor platt rackare. Slet och släpade med den ett tag för att få den på plats i muren. Den passade relativt bra och fick stabila stenar att vila på. Bortsett från ett hörn som jag behövde kapa till lite.

Stenkilar in action. Ganska fin böj måste jag säga.

Kapat, bara att pressa in stenen på plats :

Det ser lite deprimerande ut men är äl slasket och ormbunksliken. Blir finare i sommar när jag kan mura upp med mer sten.

Den lilla stenen fick en jäkligt vass kant. Flinta, släng dig i väggen.

På plats. Får bygga vidare när det inte är nollgradigt och blöt.

Ny stallbelysning

Stallet har under åren sett en hel del olika belysningslösningar. I något år nu har det hängt en närvarostyrd LED-strålkastare. Tyvärr slutade den fungera tidsenligt för några år sedan i nära samband med att den monterades så det har varit lite mörkt. Nej Biltemas och Julas LED-strålkastare är inte bra, horribel livslängd och dessutom har flera varianter får återkallelse av elsäkerhetsverket för radiostörning.

Nåja, har har vi bild på början.

Jag ville ha klassiska stallyktor och inget skräp från Konstsmide och allt vad de fördärvade företagen heter. Konstsmide, det nya Ikea för belysning. Material som går sönder bara man tittar på dom. Jag brukar titta på Ullared på Tv och herregud vilket skräp som tillverkas, lampor som  inte är byggda för att hålla mer än tre månader innan nästa dos barnbidrag kommer så de kan inreda sin tradiga hyresrätt på nytt och lägga lampan på skroten… Nej, någonstans måste det finnas en gräns för vilken tillverkning man stödjer.

Jag letade runt efter mina lampor. Finns diverse relativt trevliga från byggnadsvårdsbutiker men tyvärr har de svenska påslag så mitt sökande gick utomlands. Hittade slutligen en tillverkare i Frankrike. Det grämer mig att det var just Frankrike men även blinda hönor hittar frön antar jag, sen är det skillnad på Frankrike och Frankrike. Hur som haver så var dessa lampor tillverkade av gjutjärn och med skärm av emaljerad plåt. Priset blev en bråkdel av vad svenska butikers motsvarighet hade kostat.

Jag ville dock ha närvarostyrning på dom. Och med “dom” menar jag vad som skulle visa sig bli två stycken på ena långsidan, köpte ytterligare en att ha på ena kortsidan. Rörelsevakter tycker jag är så fula när de sitter i anslutning till lamporna så jag beslutade om en extern. Efter gedigen undersökning föll mitt val på Steinel IS 180-2. Verkade ha mycket bra egenskaper, klara kyla och vara allmänt tillförlitlig. Den kopplades så att jag har en dubbelbrytare där jag kan välja närvarostyrning eller fast sken. Den styr även de två lamporna samtidigt. Här har vi lamporna monterade och med rörelsevakten till höger om den vita ramen till vädringsluckan. Kvar sitter en lampa någon till vänster om vädringsluckan. Strömmen till den är bortkopplad men har lite svårt att montera ner den, är fint gammalt lindat blyrör kablarna går i. Den kommer nog få sitta och minnas svunna tider.

Och i kvällsljus:

Dagsljus. Jag blev mycket nöjd med dom. Sen när jag höll på sprudlade jag även iväg till att börja renovera stallfönstren och lite annat men det är en annan historia.

 

 

Plogning

Det har snöat en del de senaste dagarna. Jag är inte den som plogar i onödan, hellre lite snö som får klia underredet på bilen. Men nu var det dags. Vem vet om Kolja skadar sig och jag behöver till veterinären, går inte att vara insnöad. Måste också hålla vägen öppen för inbrottstjuvar så jag och Kolja kan få utlopp för våra aggressioner.

Plog på. Stövlar på. Tyvärr var snön djupare än stövlarna så tårna blev kalla ändå.

Tog ett bra tag ploga igenom gårdsplanen. Föredrar egentligen att ha snö men tänkte ha lite utrymme så sopbilen kan vända. Och när det väl smälter kommer jag ändå vilja få bort snön så det inte vätar ner stallet i onödan. Fin bild på snökedjorna. Försvarets snökedjor. Samma som försvaret skänkte bort några hundra ton av till Gunnebo, för att sedan några år senare köpa tillbaka samma parti för extremt överpris. Nej, någon gladlynt skattebetalare är jag inte.  Bland Sveriges högsta kommunalskatt men vi som bidrar får intet, tur vi har parasiter som suger upp pengarna så de inte ligger obrukade. Låg sparandegrad är bra för ekonomin.

Efter gårdsplan blev det att ta tag i vägen.

Som ett vykort:

Efter att plogat ner till vägen och pratat lite med grannen dyker Kolja upp framför traktorn lite lojt vandrande. Han var i teorin inlåst men det verkade han inte bry sig om.

Åter på gården beslutade jag mig för att byta till storskopa trots att det är något av ett projekt att sätta av- och på plogen. Rullade nedåt till där jag brukar ha traktortillbehören, klart vackert.

 

Nu visade det sig att storskopan inte var där. Fick rannsaka mig djupt och leta runt innan jag hittade den. Med plogen av och skopan på ordnade jag upp det sista finliret.

 

Jag är väldigt sugen på att bygga något av snöhögen, typ iglo. Men inatt blir det femton minus så får kanske vänta. Kolja på berget:

Jag gick ner med Kolja för att köra lite lydnad på ridbanan. Började dåligt då han hoppade ut från bastudäcket och missade snödjupet och mer eller mindre blev begravd.

På planen var det svårjobbat. Ska erkännas att det mest blev kasta och hitta.

Efter detta satt vi uppe på logen och kopplade av med lite musik. Smörjde in vinylspelarens gummidetaljer med paraffin, de tyckte inte det var så roligt att fungera i kylan. Fint fönster och fin utsikt.

I takt med att bastun blev varm bestämde jag mig för att flytta valpen. Den har tyvärr taklucka och KSP-krans så det snöar in lite, men klart man vill vara redo om samhället tränger sig på.

Rullade iväg mot ett av vindskydden för hästarna. I takt med att jag skulle upp för en kulle började bilen köra krabbgång i sidled ut för slänten, var ovanligt nära att jag välte. Snön lever sitt eget liv med däcken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Spisrenovering

Har fixat en del med köket och däribland spisen. Dels en Husqvarna elspis och sen en Viking 30 vedspis. När jag flyttade in var det murat med lecablock på sidorna och lättbetong som topplatta, gnistskyddet var kakel.

Elspisen gick slutligen på en platta och jag beslutade mig för att byta ut den. Tappert tjänstgjorde den men det finns gränser och det finns värdighet. I samband med att jag tänkte byta ut den drog jag också bort plastmattan som aggregerat golv.

Och det spruckna kaklet framför behövdes ta bort. Suprise suprise att det spruckit när det varit fixat direkt på golvbrädorna.

Spisen var av någon tunn modell och inget nuvarande standardmått. Så jag slog bort lite av lecablocken  i mitten så jag kunde få in en modern spis. Jag ville ha en svart spis, något som var mer ovanligt än vad jag trodde. Den enda som inte var svindyr eller såg ut som ett rymdskepp var Gorenje EC67CLB.

Spisen borta tillsammans med lite leca:

Nya spisen monterad:

Sen hade vi det där med lecablocken som inte ser så roliga ut. Och lättbetongen på toppen var dessutom sprucken.

Hade några färska lättbetongblock utomhus som jag hittat i ett uthus och använt som bjälklag för ett skåp, men de fick rekryteras till detta projekt. Jag tycker egentligen inte alls om lättbetong, opålitligt är dess förnamn. Knackade bort det gamla fixet:

Och sågade till lättbetongen. Smidigt med vanlig fogsvans.

Nu kommer jag inte ihåg vilket fix jag använda för att fästa lättbetongen mot lecan, men gissar på Kiilto flexfix, ett jäkla fint fix. Men med lättbetong får man vara noga med att prima väldigt ordentligt, annars släpper det bara.

Putsen på lecablocken blev Webers kalkbruk. Något annat än kalkbruk var inte aktuellt, född för sent som jag är. Den enda våg jag äger är ett loppisfynd som har tjänstgjort med att mäta upp fix, flytspackel, betong, cement och massa annat många gånger.

Jag primade även lecablocken inför putsningen. Kalkbruk är inte helt lätt att handha tycker jag, vill rinna iväg, rammla bort och hade det haft ben är jag övertygad om att det dragit en spurt åt skogen någonstans. Men putsade upp i alla fall. Hade ett jäkla helvete med att få det att fästa mot lättbetongen så jag kapitulerade och drog det endast upp dit, behövdes mer primer på lättbetongen.

Och lite mer städat:

Därefter primade jag, väntade och putsade upp med kalkbruk. Kalkbruket är grått till en början, men blir vitt i takt med att det brinner. Ca två månader tar det för det att bli PH-neutralt.

Men den där lättbetongen. Inte kan jag dagligen behöva stå och titta på den hemska skapelsen. Nej nej. Jag beslutade mig för att göra “överdrag” av stålplåt. Tjocklek? Ja inte vet jag, jag är inte köksmakare. Men tunn plåt har jag aldrig tyckt om. Samtidigt ville jag bocka (böja) plåten och inte bara svetsa ihop kanterna med överstycket. De flesta bockmaskiner har max 1 mm plåt, jag bestämde mig för 1, 25 mm. Låter lite men det är en jäkla skillnad på t.ex. 0,8 och 1,25 mm. Kolja köpte hem lite plåt:

Jag mätte upp lämpliga bitar:

Sen bockade jag det.

Tyvärr ville jag ju bocka plåten på tre sidor så den sista kortsidan fick jag göra för hand.

Tillkapat:

Så svetsade jag ihop kanterna och hade nu ett överdrag för lättbetongen.

Provmonterade och den satt som en smäck.

Men så var det ytbehandlning. Jag valde linoljebränning. Går väl säkert med hammarlack t.ex. men det är osportsligt och inte “Für die Ewigkeit gebaut”. Så tog och ordnade en liten brasa:

Och så på med plåten:

När plåten blivit jämnvarm dränkte jag den i rå linolja. Lagom temperatur på stålet är precis innan röken på linoljan går från vit till svart. Svalnat och klart:

Och så var det bara att göra en till till andra sidan.

På golvet ska det vara 30 cm gnistskydd framför om jag inte minns fel, eventuellt är det väl 10 cm när spisen är stängd men då jag inte vill att mitt kära hus ska brinna ner så beslutade jag mig för att göra plåt på golvet.

Till denna tog jag 3 mm plåt. Blir en stadig pjäs på ca 20 kg. Tunnare skulle den kanske bucklas om jag hugger ved mot den eller liknande, 3 mm borde hålla längre än vad jag lever. Inget är rakt i köket så jag tog lite papper och skar ut en mall, plåten på bilden väger 75 kg så det är grövre än vad det ser ut.

Mitt mod sjönk och håglösheten tog fäste, men där stod Kolja som med järntass manade på arbete, ingen rast och ingen ro.

Uppkapat:

Gick in och testade så den hade rätt mått.

Sen skruvade jag fast den med lite skruvar jag köpt på loppis. Från den tiden då Eskilstuna producerade vackra rostfria skruvar som en stome i den svenska industrin, annat är det idag…. Borrade ur så skruven var försänkt.

Med stålplattan tillverkad kunde jag skära ut en väggsockel också.

Målad med titan-zinkvit.

Som ytbehandling på golvplåten övervägde jag linoljebränning men resonerade att det skulle bli svårt att få en jämn temperatur över hela plåten och därmed dåligt resultat. Så istället blev det linoljefärg. Blev järnoxidsvart i tre lager. I sista lagret tillsatte jag 20 % linoljelack för att få ökad glans och styrka.

När det torkat monterade jag den.

Arbetsledaren hade nosat i spritskåpet och tagit fredag. Men vi arbetare fortsätter.

Monterade sockel osv. Passade på att skura golvet också. Sen var det klart. Putsen har vitnat lite men jag kommer måla den med matt vit linoljefärg om ca två månader när den är färdigbränd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Badtunna Sotarns Royal

Det här med bastubad har blivit något av ett beroende och ofta känner jag mig för att bada vid bastandet. Absolut, att flyta på en bstuflotte i någon norrländsk älv hade varit perfekt men här i trakterna råder det brist på badvänligt vatten. En pool är säkert härligt på sommaren men jag tänkte att en badtunna är mer av en året-runt-lösning.

Givetvis föregicks inköpet av veckor av gedigen research. Jag är inte sådan som bidrar till inflationen genom att köpa överprissatt skräp. Jag får be att återkomma om beslutskriterierna och utvärderingen av de olika tillverkarna.

Schenker gjorde ett mediokert arbete med att köra ut den, ca fyra dagar försenad anlände den så slutligen. Som vanligt någon förvirrad chaufför som undrade om det verkligen gick att vända på min väg osv. Trampa på gasen och gör ditt jobb, arbetsvägrare. En badtunna är skrymmande och tyvärr också ganska så instabil på pallen då den är så hög. Chauffören frågade om jag hade en truck eller något som kunde lasta av den, för han och hans palldragare hade redan gett upp. Vem behöver truck när Bolinder Munktell med det svenska järnet gjutit kvalitetstraktorer? Jag lastade ur tunnan från sidan av lastbilen. Chauffören frågade om han fick röka, “inga problem, men ta med dig fimpen när du åker”. Och det gjorde han. Han var väl skrämd av Kolja, av någon anledning tycker inte Kolja om svarta människor.

Urlastad så var det ingen tid att spilla. Jag susade iväg mot bastun, någonstans där hade jag tänkt ställa den. Höns och hund håll hädan, ty husbonden ser intet.

Jag stannade väl nere på området för att fundera lite över var jag skulle placera den och hur jag skulle ta mig dit.

Valet föll efter inte allt för noga övervägande på en yta mellan bastun och tvättstugan. En inte allt för liten bidragande orsak till platsvalet är att jag haft problem med gräsmattan på den ytan, alldeles för kuperat och vildvuxet för gräsklipparen.

Jag lade ut några plankor tunnan skulle vila på. Jag orkade inte riktigt vara seriös och jämna av och hela den biten men det lät jag vara. Kolja är numera en ståtlig hanne på 38,5 kg.

Nu när jag hade bestämmt platsen ville jag tjära in undersidan av tunnan så den står pall mot röta. Men mitt upp i allt drar Kolja iväg och skäller. Visar sig vara någon från Anticimex som på uppdrag av Länsförsärkingar skulle mäta lite byggnader för hemförsäkringen. Ansträngde jag mig väldigt noga finns det möjlighet att det fanns något sådant brev i brevlådan för några veckor sedan. Anticimexaren stannade i bilen med Kolja skällandes utanför, när jag kom upp vågade han sig ut.  Vi vandrade runt och inspekterade tak och fotade byggnader. Saken är den att jag haft lite getingproblem. En morgon i köket möttes jag av runt 30 getingar. Jag som är allergisk stormade med dammsugaren och fick bort dom. Men de har återkommit med ett tiotal per dag. Slutligen spårade jag deras bo till att vara i väggen, de kröp in under panelen på utsidan, uppenbarligen hade de även någon gång till köket. Hur som, jag nämnde det för anticimexaren och han var vänlig nog att dra på sig någon antiinsektsdräkt och domedagsspruta boet.

Med den distraktionen klar tjärade jag in tunnan. Körde på linoljetjära som jag kokade bredvid.

Sen så var det att få den på plats. Jag försökte balansera fram den med traktorn. Tänkte hela tiden att den skulle rulla iväg och krossa sig själva, Kolja och varför inte bastun också när den ändå var igång? Med gårdens tomtars försyn fick jag den på plats.

Jag lade ut fiberduk under den. Sen kapade jag till lite plankor för att få den vågrät.

Under tiden den fylldes inspekterade jag produkten. Måste säga att jag inledningsvis är imponerad. Relativt tätvuxet 34 mm virke. Det rostfria stålet är väl tilltaget och dessutom riktigt fint bearbetat, detta är luckan:

På något magiskt sätt blev tunnan perfekt vågrät. Got mit uns.

På rullavstånd till bastun:

Fick även med ett lock:

Kolja körde ut lite grus också så jag skulle slippa se fiberduken.

På plats. Detta var för någon dag sedan, jag kommer återkomma med mer info om den men nu ska jag ut och bada under stjärnorna.